Att Arsenal är det bästa laget i Europa har varit uppenbart ett tag nu. Vid full komplimang har den bakre fyran en aura som inte setts i dessa delar sedan den bakre fyran. De älskar att försvara och det gör de sex framför dem också.
Kanske älskar de det för mycket. Arsenal fotbollströja spelar som ett lag som har två mål upp när deras ledning bara är ett. Sitt djupt, låt vågorna slå mot oss, det vi har håller vi. Oftare än de flesta håller de. Under de första 36 minuterna av den andra halvleken såg den här misshandlade backlinjen, hållen samman av vad Mikel Arteta än kunde prassla på sin avbytarbänk, verkligen ut som om den skulle kunna göra det.
Sedan kom ett genomspel som bedömdes till perfektion av Trent Alexander-Arnold och den sortens sammansatta passning Darwin Nunez verkar bara spela till Mohamed Salah. Det var ungefär det från Liverpool när det gällde kvalitetschanser, även i en andra halvlek där territorium och besittning svängde i deras riktning. Det var allt de behövde för att behålla sin fyrapunktskudde över Gunners.
Det var en viss ironi att Liverpools andra kvittering kom från ett sällsynt skott framåt i antal av Arsenal. Om Gabriel Martinelli hade hållit sig på kanten av vad som höll på att bli en backsexa, kanske de hade hållit fast. Men om misstaget inte hade kommit den här veckan finns det ingen anledning att tro att det inte skulle ha gjort det mot Newcastle, Chelsea eller Inter. Arsenal är för bra – även mot det bästa motståndet – för att lämna saker lika öppna för slumpen som de gör när de sitter på en ettmålsledning.
De förmildrande faktorerna verkar utan slut. Arsenal hade kommit in i den här matchen utan sin pressledare och kreativa nav i Martin Odegaard. Och de två mest övertygande alternativen att starta som vänsterback mot Salah. Och en av de bästa mittbackarna i världen. De förlorade ytterligare en med knappt någon av andra halvlek spelad. Från Gabriel och William Saliba till Ben White och Jakub Kiwior, flankerade av deras andrahandsförsvarsmittfältare (Thomas Partey) och en 18-årig box-to-box-mittfältare som Arteta tränar upp till vänsterback (Myles Lewis). -Skelly). Det är ett klingande stöd från denna klubb att den backlinjen höll Salah et al till sex skott värda mindre än ett halvt förväntat mål.
Inte för första gången den här säsongen kunde man ana att lyckan kanske inte finns på Arsenals sida. Ibrahima Konate hade mer än lite tur att Stockley Park kom överens med Anthony Taylor om att han hade fått bollen i färd med att skicka Martinelli iväg. Liverpool kan också ha känt sig upprörda över att se en frispark ges mot dem för Leandro Trossard som sparkade bollen i sitt eget ansikte, men det skulle säkert blandas med lättnad över att Taylor såg en foul i en eller båda duellerna som Kiwior och Kai Havertz vann på kanten av gästernas box i den 90:e minuten. Bollen petades därefter in av Gabriel Jesus, varslad efter slutsignalen för hans rasande svar på en felaktigt tilldelad hörna som målspark.
Trots allt som det finns utrymme för Artetas sida att förbättra kan du inte klandra honom eller någon annan för att tro att detta bara kan vara Arsenal: The Murphy’s Law Year. Arteta avböjde att kommentera incidenterna som inte gick hans väg, och reserverade sin besvikelse för hans lags misslyckande att utföra i de avgörande ögonblicken.
”Utan att släppa in något i princip gav vi två mål bort”, sa Arteta. ”Det är den riktigt frustrerande delen, och att vi inte kunde se matchen ut, speciellt när vi tittade på oss själva och två saker som vi inte gjorde i vissa aspekter.”
En backlinje förankrad av William Saliba och Gabriel kanske kan leverera 90 felfria minuter mot de bästa i landet. Det kan helt enkelt vara för mycket begärt av Kiwior och Lewis-Skelly, som båda jagade bollen när den ena behövde jaga Salah för Liverpools andra kvittering. När Arsenal var nere i försvaret höll de inte Liverpool ärliga i andra änden. Ett par bättre grepp från Martinelli och det kan ha ändrats men alltför ofta var det han och ett par supportlöpare som försökte göra allt själva.
Frustration över vad som kan ha gjorts mot dem blandas med vad de gjorde eller inte gjorde själva. Som Bukayo Saka erkände efter matchen, ”Vi känner att vi inte visade vårt bästa jag under hela 90 minuter” För 45 hade de dock verkligen.
Deras var ett häpnadsväckande påstående om deras överlägsenhet över ligaledarna. Över planen var de klart överlägsna sina motståndare. Declan Rice, lika bra som han har varit den här säsongen, och Mikel Merino hade muskulösheten att kontrollera planen, med hjälp av Havertz och Leandro Trossard som tappade djupt. Det skapade utrymmet för Arsenal att isolera Liverpools ytterbackar. Knappt 10 minuter hade spelats innan Andrew Robertson till synes bråkade med Virgil van Dijk, med armarna ut i frustration som för att fråga vad exakt han skulle göra när Saka flög mot honom. När White klippte en passning över toppen för att isolera sin nr 7 med Robertson, verkade resultatet oundvikligt. Till och med vid full pels skulle Saka slå sin man, sätta sig på vänsterfoten och borra hem.
Arsenal såg bara så långt framåt. Inte ens Virgil van Dijks kvittering satte dem igång. Värdarna verkade förstå att även den chansen hade kommit från högerbacken Partey som gjorde bra för att stänga av Luis Diaz. Dominant i öppet spel, stod över en död boll. Rice fortsatte att lyfta i kryss bara och bad om en touch. Mikel Merino hade redan avledt en bred innan han körde hem strax före paus.
Arne Slot var verkligen imponerad av vad han såg.
”De kan positionera sig i, jag tror att sa en gång, 40 olika uppställningar. Du förbereder en spelplan du förväntar dig något men du kan inte berätta för dina spelare 40 olika alternativ. Du försöker förbereda dem på bästa möjliga sätt men nu spelar de med en falsk nia kom de inte så många gånger med en back inuti, sa han.
”Vi kunde förbereda lite bättre i halvtid för det vi såg i första halvlek. Vi tog lite fler risker. Huvudsaken var att vi lade mer energi på det. Vi pressade dem mer aggressivt från början. Jag såg att vi också kunde fortsätta där de var tvungna att ta bort några av sina kvalitetsspelare eftersom de inte kunde gå vidare, kanske det hjälpte oss lite också.
Redan före bytet av Gabriel och Timber hade Arsenal dock tappat, Billiga Fotbollströjor ungefär som de gjorde mot Leicester, Tottenham och till och med Wolves. Kanske var de för trötta för att fortsätta. Martinelli, till exempel, hade sprungit sig i marken för att stödja sin vänsterback. Diaz och Salah hade knappast gjort detsamma. Merino såg ut som en man som klarade sina första 90 minuter på fem månader. Två ersättningsfönster åts upp när Gabriel och Timber inte kunde fortsätta.
Under sådana omständigheter är det svårt att skaka den mycket mänskliga instinkten att hunka ner, desto mer när du vet att du är otroligt bra på det. Ingen är dock tillräckligt bra för att göra sitt tillbaka på en ettmålsledning till något annat än en allmäktig risk.